Saker som känns

En god vän, som jag inte känner så väl men som jag ändå verkligen tycker mig känna, har börjat läsa min blogg och han skriver att den får honom att må bra, att jag inspirerar honom, som han också har gjort för mig, mycket mer än han kan ana. Han säger inte mycket, men det han säger till mig är så vist och vackert att jag kan leva på en kort mening för resten av dagen. Att det jag tänker, det jag skriver, betyder något för någon annan än mig själv; hur underbart är inte det? Sånt som får mig att sväva. Likaså har jag startat den här bloggen, inspirerad av andra, främst av Agueli för hans oerhört imponerande och outtröttliga engagemang, för Maria som plötsligt bara stod där och hade liknande erfarenheter och modet att dela med sig. Och så nu, den här vännen, som bara finns. En kedja av kontakter som leder framåt, sprider sig. Som ringar över vattnet. Och på farmors begravning häromveckan sjöng en operasångerska den där sången jag alltid förknippat med min tid på den amerikanska västkusten, när jag upptäckte hela den amerikanska musiktraditionen, och nu på svenska i kyrkan, för första gången för mig på svenska, Som en bro över....Och min son gråter hejdlöst vid min sida och jag anstränger mig allt vad jag kan för att inte sjunka ned i sorgen och jag är helt ensam, vi är en stor släkt och folk gråter i kyrkbänkarna runtomkring oss, lika mycket som min son, men jag sitter helt tyst och stirrar rakt framåt och sorgen är alltför tung för att uttrycka. Just då. Och jag låter min son gråta och jag tänker att varenda man jag har delat mitt liv med har varit totalt oförmögna att gråta, utom en. Och jag hoppas att min son inte blir en sån man som aldrig gråter.

Det här med kontakt

Jag har varit inne på det flera gånger i tidigare inlägg: Det finns ett avgörande och ofrånkomligt samband mellan vår distans till naturen och vår distans till våra medmänniskor. Ordet nätverk används oftare i professionella sammmanhang än i privata men jag vill påstå att de personliga nätverken människor emellan är så otroligt mycket viktigare för vårt välmående och även vår förmåga att fungera socialt och göra något åt vår värld som den ser ut. Individualismens tidevarv går mot sitt slut, som desperata ensamma öar flockas vi nu kring det artificiella nätverket, internet. Genom bloggar, facebook och olika kontakt-sajter får vi tillbaks den förlorade känslan av grannskap och sammanhang som vi behöver. No man is an island. Vi behöver varandra. Vi tror att vi klarar oss själva och kanske gör vi det, rent praktiskt men inte känslomässigt. It takes a village to raise a child. Vi behöver de privata nätverken, människor som inspirerar och stöttar, startar tankar och föder idéer, vänner som tar över när vi håller på att förlora oss i navelskåderi och säger till oss när vi fastnat i self-indulgent crap. De som lyfter och accepterar oss med våra fel och brister. De som är. Kärlek är så långt mycket mera än romantik och passion. Så långt mycket större och vidare (och viktigare) än den förlegade kärnfamiljen. Vi är flockdjur. Paul Shepard skriver i George Sessions bok "Deep Ecology for the 21st Century": "The real failure in security is the disappearance from our lives of the small human group as the functional unit of society and the web of other creatures, domestic and wild, which are part of our humanity". Under ett par månaders tid har jag nästan dagligen, eller i alla fall flera gånger i veckan följt med en god vän på långa morgonpromenader i skogen med hund. Det som från början var en ny vana för mig, som icke hundägare, har nu kommit att bli något jag har svårt att vara utan. Och kontakten med hunden, är byggd på en ordlös närvaro, som känns.