Vi åker bil genom snölandskapet på väg mot Älmhult för att träffa pappan, barnen är uppladdade och nervösa i baksätet. Alltid samma skräckblandade förtjusning, den gnagande oron blandat med den till synes outtömliga kärleken till fadern, trots allt. De pratar och pysslar och planerar, idag ska de få träffa pappa och sina syskon! Plötsligt hör jag min dotter som säger med ett leende i rösten:
-Jag får solen i ögonen!
Och jag fäller ned solskydden och frågar henne:
-Hur är det nu då?
-Det är ganska bra men det ska bli bättre framöver!
Sedan utbrister gapskratt, som lättar upp spänningen i bilen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar