Outsider

Varför är det så svårt för mig att tillhöra institutioner, grupper? Varför är det alltid mycket lättare för mig att stå utanför och knacka på, skjuta små åsiktsprojektiler från sidan, mot de stora institutionerna, än att verka innanför väggarna? Vart har mitt intresse för vetenskap och intellektuell forskning tagit vägen? Varför har det som varit mitt mål, att bli insläppt, att bli antagen som doktorand, förlorat sin magiska lyster nu när jag är där? Varför måste jag alltid göra tvärtemot? Varför har jag jobbat i tio år som lärare mycket nöjd med att inte ha någon lärarexamen, och när folk frågar när jag ska ta den där examen, då backar jag och säger att det inte intresserar mig, jag är ju egentligen forskare. Nu har jag forskat som doktorand i två år och när folk frågar om min forskning blir jag nervös och defensiv och säger att det inte längre intresserar mig för jag är ju egentligen författare, eller bloggare...eller mamma...eller...tja? Jag trodde att när jag blev äldre skulle jag kunna bestämma mig för ett yrke, men faktum är att min rädsla för att låta yttre mallar och titlar definiera mig är mycket större än mitt behov av yrkesmässig trygghet. Livrädd för att fastna i ett fack hoppar jag vidare mellan mina yrkesmässiga grästuvor, vilket gör det omöjligt att fastna men samtidigt lika omöjligt att fokusera. Många bollar i luften skapar spänning och utlöser min kreativitet men samtidigt är friheten ibland förlamande. Hittills har emellertid mitt frihetsbehov segrat över min eventuella längtan efter en fast punkt, och mitt behov av att stå med ena foten utanför kvarstår...