Det är svårt ibland att inse att för att ta hand om andra måste man ta hand om sig själv. Ibland har man såna dagar då allting blir för mycket och jag har inte den tid av stillhet och ensamhet som jag behöver för att må bra, för att orka ge. Och då kan jag inte låta bli, då höjer jag rösten och jag kan inte hejda mig och det bubblar över av ilska och stress och irritation över obädddade sängar och stökiga rum och min dotter blir ledsen och går därifrån, demonstrativt med fingrarna i öronen och min son säger till mig, med den märkliga visdom han ibland besitter: -Prata med henne lugnt istället, annars blir hon bara stressad. Så jag försöker och det går bra och som vanligt får min dotter mig att skratta med sin kaxiga uppsyn och sin absoluta förmåga att inte ta nån skit från nån, inte ens från mig, och jag säger:-Du måste faktiskt städa ditt rum. Och hon säger med en bestämdhet som om hon härmar mig, mycket medvetet:-Och du måste faktiskt lugna ned dig. Och jag brister i skratt och min son kommer fram till mig och viskar i mitt öra:-Bra!
Ibland vet man inte vem som är barn och vem som är vuxen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar