För många vuxna

Vad är det för fel när man går förbi en restaurant en fredag kväll, tittar in genom fönstren och konstaterar att det är för många vuxna där? Jag är 37 år och kan fortfarande använda mitt studentkort för att få rabatter. Jag köpte mina skidbyxor på HMs barn och ungdomsavdelning-och inte den största storleken. Betyder det att jag har en kropp som en tonåring eller att det är något fel på storlekarna hos klädkedjorna? Läste någonstans att de har ändrat storlekarna så att alla ska känna sig smala. Small är det nya medium alltså, eller nåt sånt. Allt för kunden. När barnen inte är hemma kan jag äntligen ösa på med musiken på spotify och behöver inte vänta tills de har gått och lagt sig. Jag äter olivbröd och getost och dricker vin framför brasan och jag tänker på vad en ny vän sa nyligen, hon sa att hon vaknat upp vid 40 års ålder, efter tre barn och en intensiv karriär, och undrat vart hon tagit vägen. Jag kan känna igen mig i det. Efter att ha ägnat ett decennium åt att uppfostra barn och prestera yrkesmässigt har jag någonstans tappat bort mig själv på vägen. Nu är jag tillbaks, i svarta trikåer, färgat hår, rockmusik på högre volym än barnen accepterar och ett intensivt tränande, danspass och yoga och sedan skriva, läsa, kommunicera. Och sonen packade väskan och sprang ut till den skäggige pappan med det rufsiga mörka håret och de har fått en helt ny kontakt nu, plötsligt, för att jag tillåter det. För att på något sätt är det omöjligt att skilja på det som varit och det som är och jag tänker att det var klokt som den där vännen sa, att det blir som det blir och det kommer att vara helt ok, och det måste vara ok, och jag kan se nu att de behöver inte bara mig utan även den där pappan. Och jag behöver honom, för att han är också en del av dem, och han är också en del av mig och den jag behöver definiera all over again, inte sjutton längre, men trettiosju, och helt klart vuxen.