Tempo, at yoga

Jag är i sjunde månaden, lilla la luna har just fyllt ett och rusar genom huset, parken, världen och biblioteket, i ett hejdlöst tempo som får mig att knappt hinna med och som får folk att välmenande fråga wheres your mommy när jag uppgiven slår mig ner på ett litet sagoboksbord, mina gravidjeans trasiga av att användas varje dag, min för varma halsduk hängande som jag tycker lite nonchalant över magen, the perfect bump, och samma onekligen coola röda skinnjacka som jag köpte för svindlande pengar(tyckte jag då, nu hade jag inte ens funderat på det) när jag var kanske 32, 33 och singel kreativt skrivande student med mina söta barn, en skrikande tom, nyrenoverad lägenhet där barnen lagt pussel på vardagsrumsgolvet istället för möbler och nu var de hos hippie pappan över helgen och min punk rocker pojkvän som kysst mig kvällen innan i baren på kafé de luxe efter att smickrande ha praisat Mina nyligen publicerade dikter (smart move!)Och gett mig en cd med sin förfärliga musik som inte gick att lyssna på, och jag minns att någon svartsjuk kvinna, hans ex? Hans blivande fru? Drog mig i håret medan punk rocker lutade mig emot bardisken och nu satt han i soffan, mycket mera kajal runt ögonen än jag nånsin tagit på mig och vi höll väl ihop några veckor eller månader men vi kände varann i år och vi hade likadana jackor och likadana svarta kängor och vi var en perfect fit och naturligtvis inte alls, för som min väninna sa när vi satt traditionsenligt på café espresso house, man kan bli kär i vilken idiot som helst, när man egentligen bara längtar efter kärleken. Och jag tänker på det när jag ser mig i spegeln i bibliotekets badrum och lilla la luna far omkring och jag ska föda mitt fjärde barn i USA snart och mitt hår är lika mörkt och långt och mina ögonbryn mer perfekta och jag är bara några år äldre, samma jacka, samma skor men ändå en life time away.