Sträckläser en bok

Som jag såg i bokhandeln för flera månader sedan men inte orkade ta tag i då även om den verkade jättebra. Det är den. Den heter Happens every day av Isabel Gillies. True story om hur hennes man plötsligt lämnar henne med två små barn. Som ett slag i ansiktet, jag gråter mig igenom hennes smärta och känner igen detaljer i hur allt hon har plötsligt och helt oväntat rasar samman när man minst anar det. Chocken att inte kunna påverka sitt eget liv. Att vara tvungen att stiga upp nästa dag och gå vidare, ta hand om barnen, laga mat som om ingenting har hänt förutom att allting har gått sönder, över en natt. Jag minns den första morgonen efter katastrofen, katastrofen som var att en trettiotreårig man än en gång hade valt, omedvetet, att cop out of sitt familjeliv, och jag steg upp och mina barn var två år och fem månader och deras pappa stod i vårt kök och gjorde kaffe som om inget hade hänt som om han fortfarande hade rätt att stå där, after everything, och hur jag böjde mig framåt och mådde illa, så fysiskt illa, som om den känslomässiga chocken han givit mig i själva verket var en spark i magen. -Gå! Bara gå, nu! Sa jag och han la ner kaffet och lämnade vår lilla röda stuga på landet, vår lilla familj och han kom aldrig tillbaka, han sov aldrig mer i vårt hus. Och jag tror faktiskt aldrig riktigt att jag kommer över det.