Inspirerad

Läser i Angelas blogg om hur hon frågar vem är vi utan våra yttre attribut, våra roller, relationer, både på jobbet och i privatlivet. Lustigt nog har jag just nyligen tänkt på hur imponerad jag är av just henne som verkar vara så otroligt stark, som skiljer sig, byter stad, köper hus själv och bara går vidare med sina barn. Jag har gjort samma sak själv och jag minns hur det tog på mina krafter då, fast utåt låtsades jag vara super woman. Nu undrar jag vem jag är därför att jag för en gångs skull inte behöver kämpa från morgon till kväll med att samtidigt tjäna pengar, jobba mig uppåt i karriären mot mina mål och ta hand om mina barn helt själv. Inget blir någonsin riktigt jobbigt igen och att vara ensam är inget som skrämmer mig. Istället brottas jag med tvåsamheten och tenderar att se den som ett fängelse istället för en plattform och en möjlighet, något som kan göra livet lättare för mig. Angela skriver om hur hon kämpade mot patriarkatet men lugnat ner sig med tiden. Jag vet inte, däremot, hur jag ska kunna släppa mitt enorma hat mot patriarkatet och sexismen, vet inte hur man kommer undan det utan att bära på en enorm bitterhet mot män. Blir det bättre när man blir äldre, eller kommer man alltid att behöva banka sin panna mot nedlåtande kommentarer, utseende fixering, lilla gumman attityder osv. Nej är det något som jag känner fortfarande så är det att jag blir bara mer feministisk med åren, och just därför känns min nuvarande livsstil så paradoxal och liksom fel, att leva med en man som tjänar så mycket att jag kanske är en av dem som Angela menar när hon skriver om välutbildade kvinnor som hoppar av, vänder blad, konstnärliga kvinnor som drömmer om att bli försörjda osv. Men var jag en bättre mamma när jag tvingades lämna in mina skrikande barn på ett främmande sommardagis klockan sju varje morgon hela sommaren och jobba inom hemtjänsten fast jag hade en fil kand och två fil mag men ingen lön under semestern, det är frågan. Kämpade jag för kvinnorna då eller var det rena helvetet för mig i den vardag jag då hade. Et cetera. Frågan jag borde ställa mig är, vad gör jag nu med den plattform jag har och de erfarenheter jag bär med mig. I framtiden.