Strävan

En vän säger att hon har kämpat hela livet för att jobba sig uppåt, från sin barndom. Jag har gjort tvärtom, kämpat mig nedåt, som en politisk, estetisk protest. Det mesta i livet kan ses som en sådan protest om man väljer det. Eller så kan man se det som att man inte riktigt orkar eller inte riktigt bryr sig. Konsekvent har jag dejtat män utan pengar och utan jobb men med långt hår och konstnärliga ambitioner, feministiska män som lämnar kraschade förhållanden bakom sig på löpande band all in the name of deras egen känsla av frihet och obekvämlighet med de borgerliga idealen. Såsom trohet. Konsekvensen av det är att jag gjort lite likadant, bara rest mig och gått när det inte längre passat, när jag känt mig trängd. Det säger sig självt att det är en dålig ekvation. Jag har blivit fruktansvärt sviken och besviken men jag har också dåligt samvete för de gånger jag svikit, bedragit, brutit upp, varit otrogen, bara inte orkat stanna, kämpa, jobba på det. Det finns en anledning att jag inte gifte mig förrän jag var 38 och det med en man som aldrig skulle putta upp med min bullshit utan tvingar mig att utmana mig själv, att prata, kämpa, förlåta, gå vidare, allt det där jag aldrig förut gjort, in the name of min förbannade självständighet.