Telefonskräck

Jag har sån Telefonskräck att jag i princip bara kan kontakta folk som liksom jag lever hela sina liv via sms, mail och Facebook. Att prata i telefon känns konstigt och ovant och jag vet aldrig hur eller när jag ska avsluta samtalet, det blir alltid abrupt och mitt i en mening, jag bara klickar av helt plötsligt, alltid först med det, plus att samtal alltid kommer olämpligt i alla fall när man har små barn och alltid en sko eller en nappflaska eller halvt påtagen kofta i handen. Så allvarlig är min telefonfobi att det tagit mig nio månader att stämma träff med en gammal god vän här i Kalifornien som jag känt i tjugo år, inte sett på tolv år. Hon är ingen sms eller Facebook människa. Jag flyttade hit i juni och först i slutet av mars lyckades jag boka in en träff. Hon bor 15 min härifrån med bil. Häromdagen tog jag några djupa andetag och ringde upp efter månader av misslyckade sms och mail försök. Hon sa vad gör du idag och två timmar senare satt hon vid mitt köksbord. Hon hade försökt ringa, lämnat meddelanden på voice mail och olika tel svarare men sånt vet jag inte hur man använder/kollar. Jättekul att träffas. Tog bara nio månader. Tolv år och nio månader. Skönt att man inte är ensam om denna fobi, läs här. Jag åker hellre runt till olika myndigheter, skolor och läkarkontor och lämnar papper och bokar tider personligen istället för att behöva ringa även om jag inser att det tar mycket mer tid. När de säger Vi ringer och bekräftar så frågar jag alltid kan ni sms-a? Men det kan de nästan aldrig . Tänk vilken dröm om alla myndigheter, skolor och kontor var på facebook så man bara kunde skicka ett meddelande!