Lite sorgligt

Det är påskafton och mina äldsta barns far ringer till dem, det är no hard feelings när jag svarar, jag är mycket glad för barnens skull att han ringer. Tjugotre år har vi känt varandra nu och det är mer än halva våra liv ändå känns han som en fullständig främling för mig fortfarande. Så mycket som runnit under broarna, så många misstag, nya relationer, nya barn vi har försökt att alltid sätta barnen först jag har aldrig sagt ett ont ord om honom framför barnen och jag är nästan säker på att han visat samma respekt. Jag har flyttat tvärs över Atlanten från honom igen och den här gången tog jag våra barn med mig. Men han har fattat beslut han också som indirekt ledde fram till den här situationen. Och jag tänker på Isabel Gillies bok om hur hon blir lämnad med sina två små barn för att hennes man har träffat en annan och hur hon packar ihop sina saker för de ska sälja huset och hon säger till sin man, sina barns far, liksom matter of fact: someone else will raise the children, och han svarar, lika matter of factly: you will pick someone good.