Resor

Någon sa till mig en gång, angående alla mina till synes planlösa, vagabond-liknande resor kors och tvärs över jordgloben, detta ständiga, ändlösa resande som pågick i åratal, i ett decennium, med korta uppehåll: -Vad var det du sökte?
Frågan irriterade mig, minst sagt, men jag brydde mig inte om att svara, för jag visste att den som frågar så, har aldrig förstått tjusningen i att ständigt vara på väg. Nu är det någon annan som ständigt reser och jag låter honom resa, återvända, resa, återvända. År efter år. Jag ställer inga frågor, inga sådana frågor, jag väntar, men ändå inte. En dag inser nog alla, i alla fall gjorde jag det, att den allra mest spännande resan är den som sker när man slutligen väljer att stå still. Det krävs ett mycket större mod för det. Att köpa en biljett och dra iväg kommer alltid att vara den enklaste utvägen. Åtminstone var det så för mig. Men sådana frågor, som den jag fick, hjälper ingen att hitta det modet. Det gör man ändå. Eller också inte.