Andas med mig

Ibland måste man bara få tillåta sig att säga stopp, jag måste andas. Stanna, vänta, bara en stund. Andas med mig. Hur rogivande är det inte då när någon hittar den mest underbara pachelbel-listan på spotify och vi tänder alla ljus som finns och vi tänder en eld i öppna spisen och musiken bara flödar som ett vattenfall som aldrig upphör genom rummen, och vinden blåser hårt runt det stora tysta stenhuset och det blåser genom de otäta gamla fönstren så att de blåa gardinerna fladdrar och barnen sitter tysta som möss och läser Bamsetidningar och tittar på granen och ingen vill någonting annat än att bara vara där. Just då, just här, känns allting perfekt och vi är alldeles oövervinnerliga. Men ändå, samtidigt, frågan jag måste ställa mig: Finns du kvar som en stålvägg och tar emot mig när jag faller, om jag faller? Det är frågan. Men för tillfället räcker det, att bara andas, andas med dig.