Tomhet

Är det bara jag som alltid drabbas av en extrem känsla av nästan outhärdligt främlingsskap-alienation-under dessa dagar av upprepade släktmiddagar då avståndet mellan familjemedlemmarna blir så påtagligt? Mellan de trevande samtalen om konst och litteratur ligger massor av livsfarliga minor utplacerade på säkert avstånd, ett väl utvecklat balanssinne är lika nödvändigt som det var i Israel där en god vän hoppade runt mellan kvarglömda landminor för tjugo år sedan. Men det här är emellertid första året som jag klarar att glida genom julmiddagarna som ett ointagligt fort, inte längre lika känslomässigt utsvulten, inte lika vidöppet sårbar och utan tentaklerna uppe, öppen, ständigt vaksam men ändå oförberedd på attackerna. Det här är första gången som jag inte tar på mig rollen av vare sig konversationsupprätthållande subjekt, redo att le och anpassa mig eller rollen av objekt som vänder ut och in på sig själv, alltid redo för andras kritik och missriktade råd. Plötsligt, för första gången i familjehistorien har jag pansaret på och skyddar mig själv. Det blir väldigt tyst. Farmor, 88 år, har tre frågor till mig:
-Sådär kan du inte ha håret.
-Har du inget sällskap? Du har väl inte tid.
-Är du trött? Du måste vara trött.
Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna och jag tänker Det är en dag, kanske två. Det får gå. Men då, samtidigt som jag lyckas att avvärja de mest vanligt förekommande konflikterna genom att undvika att svara emot, undvika att se folk i ögonen, så öppnas överraskande vägen för en fördjupad kontakt med dem som vågar möta mig i min undvikande tystnad. Samtal uppstår som är uppriktiga och stärkande och jag känner att det stämmer, det som så många har sagt till mig de senaste månaderna: -Du verkar mycket lugnare nu.
Something's changed.