Barnen

Jag vet att inte alla är som jag, men jag vill vara med mina barn jämt. Jag tycker att de är de mest intressanta, inspirerande små människorna man kan tänka sig. Hela mitt liv kretsar kring dem. Jag har anpassat både mitt yrkesliv och mitt privatliv efter dem. Terapeuten säger att barn kan vara ett skydd. -Mot vadå? frågade jag, som kände att han kanske hade trampat på en öm tå, en känslig punkt. -Mot närhet. svarade han.
Jag vet att han har rätt, men det gör inget.
I våras reste jag iväg från dem för första gången, till en forskarkonferens i Venedig. Det var olidligt. Jag längtade ihjäl mig. Jag gör aldrig om det. De får följa med nästa gång, jag ser ingen annan utväg.
Du har inget liv! utropar folk.
Jovisst har jag det, ett liv med dem.
En god vän och känd litteraturforskare sa en gång om sina många barn; de ger mig tröst.
Är det inte så, att barnen, ett liv med barn, ger den där känslan av närhet och meningsfullhet, som bara en riktigt viktig politisk cause eventuellt kan ersätta?
När kidsen är vuxna blir jag heltidsanarkist.
Vad ska jag annars göra med all min tid?
Fast man kan ju alltid skaffa fler.