Frieriet

På vårkanten 2004 friade han till mig och jag sa ja, mot bättre vetande, mot mina innersta instinkter som skrek varför? och slet sitt hår och vände handflatorna mot himlen, uppgivna, frustrerade . Det intressanta var att jag sa ja utan att tänka, som en betingad reflex, som om allt annat hade varit---oartigt? ouppfostrat? oförskämt? Om någon, särskilt den mannen som man har en helt underbar relation med, friar då säger man väl ja? Det är väl något som alla drömmer om, ett inlärt beteende, något vi har lärt oss att vara ...tacksamma över??? Att någon vill ha oss? Well, det var inte första gången det hände och jag tror faktiskt inte det har handlat så mycket om mig, och om hur underbar jag kan tänkas vara, utan mer om vad den eventuelle mannen kanske har velat ha, hoppats få, någon slags bekräftelse och liksom "bokning", FOR LIFE. Hursomhelst, jag sa ja och fick panik. På natten, just den natten, vaknade jag i fruktansvärda smärtor, kravlade mig upp ur sängen mot badrummet, där jag måste ha svimmat för jag vaknade i hallen utanför med blod över hela ansiktet och med läppen sprucken. Jag hade ramlat rakt in i en vass dörrkarm och spräckt överläppen. På akuten på Ljungby lasarettet sydde den danske läkaren tio ilskna stygn. Det tog mig ett år att läka, men ärret är för alltid, FOR LIFE. Som en påminnelse om att vara mycket försiktig med vad jag säger ja till. Ibland, när man inte lyssnar på sitt undermedvetna måste det tydligen ta i med STORA BOKSTÄVER.