Julmaten

Äntligen hemma på julaftonskväll. Efter dagens tålamodskrävande släktmiddag sitter vi alla nu samlade framför brasan i vardagsrummet i det stora, vita stenhuset. På gatan ser man hur ljus lyser upp både trädgårdar och fönster, där folk firar jul. Friden lägger sig över vår lilla familj, där alla sitter och läser, skriver eller leker. Lugnt och skönt. Nu knaprar barnen på salladsblad och solrosfrön, röd paprika och alfalfagroddar. Efter dagens ångestladdade julmatsupplevelser, att se hur barnen tveksamt tittar på mig när de blir bjudna på godis och choklad, efterrätter, skinka, korv och köttbullar. Jag biter ihop och andas djupt och tänker det är en dag om året, kanske två. Men så fort vi kommer hem hit till vår skyddade zon, åker grönsakerna fram och lugnet lägger sig över mig, framför allt. Jag har känt såhär länge, men min mat-fascism blir bara värre och värre. Det är väl ok att de som vill äter en bit julskinka men jag mår verkligen dåligt när jag tänker på att istället för dessa enorma mängder choklad och sötsaker och mättande, fet mat som människor i vår västvärld äter idag så kunde man göra andra val, det finns annan mat, som också smakar gott, bara man vänjer sig, bara man väljer det. Jag är ingen hypocritical, jag står för min mat-fanatism. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi påverkas, både fysiskt och psykiskt av all söt och fet mat som folk trycker i sig. Och varför? Egentligen? Om mina barn blir veganer, anarkister och djurrättsaktivister skulle ingen vara stoltare än jag. Det är värre om de blir jurister eller dataingenjörer. Eller ännu värre, jobbar på bofors. Det vore ju höjden av rebelliskhet...