Believe

Jag fick en present idag, en för tidig julklapp kanske. Det var en vacker, vit snöglob med budskapet "Believe". Just nu, just idag berörde mig just det ordet extra starkt, av någon anledning. Vi använder så många vackra ord i vårt dagliga liv. Vi talar om kärlek, fred och glädje, särskilt såhär i jultider. Men tänker vi överhuvudtaget på vad vi menar med de här orden? På ordens innebörd om man VERKLIGEN tar dem på allvar? Kärlek, inbegriper det bara våra allra närmaste familjemedlemmar eller kan vi sträcka oss utanför den innersta, trygga kretsen av blodsband och nå någon eller några eller någonting därutanför? Har vi förmågan-modet-att verkligen känna efter och erkänna vad och vilka det är vi känner det vi kallar kärlek för? Kanske kan det vara till en ganska oväntad, plötslig bekantskap som alldeles utan förvarning vuxit sig så stark i sin närvaro att du tvingas till handling, utanför din "comfort zone" (=bekvämlighetszon)? Kan det vara så att det du trodde-och länge trott-var själva definitionen av en kärleksfull relation, i stället är ett rollspel byggt på otillfredsställda behov och manipulation? Och vågar vi se det och gå därifrån utan saknad trots att tårarna kanske faller, obegripligt och kanske oförklarligt? Vågar vi erkänna den närhet vi kan känna till någon i mängden som plötsligt bryter ihop och faller ifrån sina normala ramar och vad gör vi med den medkänsla det kan väcka, om vi inte blir för rädda, utan vågar se att det kunde lika gärna ha varit jag? Var är vår medkänsla till naturen och djuren som borde vara våra likar och inte något som finns där i form av en outsinlig källa till vår nytta och vårt nöje? Det finns inom vissa religioner, t ex jain i Indien, en vördnad för allt levande så stark att de mest hängivna troende bär munskydd för att inte råka svälja några insekter av misstag. I somras tog min son ett kliv utanför normer och ramar när han av vördnad för det levande fattade ett snabbt beslut och handlade i enlighet med sin innersta instinkt istället för att följa det som han visste var det förväntade-och uppskattade-beteendet. Han trodde mer på sig själv än på omgivningen i den stunden, och för det krävs mod-och civilkurage. På en trädgårdsfest hos släktingar blev de vuxna gästerna allt mer irriterade över en geting som envist surrade omkring matbordet och "störde" middagen. Värden tog då ett glas och satte över getingen, infångad således. Min son började skrika och gråta och försökte med ord och gester förtvivlat få värdparet och de andra gästerna att förstå att de borde släppa ut getingen. Ingen lyssnade eller rättare sagt, höll med honom. Då såg jag hur min son fattade sitt beslut och trots att han vanligtvis inte har lätt för att medvetet försätta sig i trubbel hos vuxna, tog han några snabba kliv framåt, lyfte på glaset och släppte resolut ut getingen, till alla trädgårdsgästernas gemensamma förfäran och irritation och till min sons uppenbara lättnad över sin egen handling, som stod i samklang med hans egen övertygelse och innersta tro. Befrielse. Jag har sällan varit stoltare över mitt barn.