Platsens betydelse

Har ni någonsin upplevt vilken betydelse en viss plats kan ha? En faktisk, fysisk plats, antingen i naturen eller ett visst hus. För mig har det varit så att vissa platser har haft en förmåga att smyga sig på mig långsamt och oväntat och sedan, plötsligt är jag...fast, berusad, förälskad. Nu har det hänt igen. Ett hus som jag bor i har vuxit omkring mig, vuxit ifatt mig eller tvärtom och jag känner att vi hör ihop, åtminstone för tillfället, kanske för en lång tid. Så som en relation med en annan människa kan uppstå mycket plötsligt, instinktivt och ögonblickligen så kan det också vara med vissa platser, hus eller miljöer. Likaså kan det hända att någon man känt länge plötsligt "uppstår" på nytt framför en i och med att man plötsligt upptäcker att man har fått en fördjupad, närmare kontakt utan att man riktigt har märkt hur det gått till. Jag tror inte de platser vi hamnar på är slumpmässiga eller meningslösa, jag tror att det finns någon slags magisk kontakt med våra omgivningar, på vilket sätt ska jag låta vara osagt. Men platsens betydelse har en effekt på oss och påverkar hur vi mår och hur vi känner oss. Under en tid bodde jag i ett hus där trafiken från en starkt trafikerad väg hördes även om alla fönster och dörrar var stängda. Så kan jag aldrig mera bo. I ett annat hus vid Kaliforniens kust hörde jag havets vågor slå ifrån sovrumsfönstret, men ändå var tiden i det huset en av de olyckligaste i mitt liv, ett hus där jag desperat, bland annat med hjälp av huset och platsen kanske, försökte rädda ett förhållande som definitivt var på upphällningen. Därför kan jag inte minnas den onekligen vackra platsen med någon kärlek eller värme. Å andra sidan minns jag tillfälliga platser med otrolig glädje, så som frihetskänslan i Lake Tahoe där jag njöt av att åka skidor i solsken och utomhus-isbanan i Squaw Valley där jag lärde en treåring åka skridskor genom att åka bakom henne, när hon stod lutad mot mina knän. Och jag minns den tre veckor långa katharsis-liknande camping-vistelsen och hippie-resan från Arizonas öken, genom Nevada mot Grand Canyon där jag följde naturens växlingar och var så långt från civilisationen som jag någonsin har varit. Jag minns det kolsvarta nattmörkret och jag minns tystnaden och jag minns prärievargarna som konstigt nog aldrig lyckades skrämma mig och jag minns hur jag vandrade vilsen och hög genom Yosemite Park och hur jag upptäckte att björnarna-riktiga björnar!-hade ätit upp maten vi lämnat kvar utanför tälten. Och jag minns Ansel Adams foton i galleriet i giftshopen sedan och jag minns Indien, och de obeskrivligt obekväma bussturerna ut på landsbygden med den bombastiska bollywood-musiken som dånade ur högtalarna hela natten mot Bombay och jag minns fullmånen genom de vidöppna bussfönstren som inte gick att stänga och jag minns lugnet jag kände mitt i kaoset och jag minns Noahs hand i min.