Saknad

Min man är i Kalifornien och jobbar och fixar hus och ringer skolor och ordnar och grejar och donar och vi har aldrig varit ifrån varandra förut och det är en outhärdlig saknad som sliter genom kroppen och istället för att vara lugn och tänka positivt så faller jag nästan sönder av ensamheten och ovissheten och trots att jag kan spela vilken klassisk musik jag vill i köket och se vilka chick-flicks och desperate housewife-serier jag vill och slipper all sport och ingen som tjatar och ingen som pratar nonstop och som stressar mig genom livet från morgon till kväll med hans vansinniga upbeat-tempo, bara go, go, go vara boss och jag brukar reta mig på det och vara extra långsam och lite extra flummig om jag kan men nu klagar jag och säger framför barnen, till mina vänner; det är inte så lätt att vara ensam och då säger il capitano, min tioårige son, som alltid förut fick vara mannen i mitt hus; du har ju mig.