Bob Hansson

skrev en gång "Här ligger jag och duger". Varför kan man inte känna så oftare? Varför ältar jag i mitt huvud att jag inte har hunnit "prata" tillräckligt med 2 1/2 månaders bebisen, att jag kanske tog på henne för tunna kläder även om vi bara gick till bilen (bilen var kanske kall), att jag inte orkat amma henne lika mycket som de andra barnen? Varför ältar jag att jag inte längre har koll på när sonen behöver nya fotbollsskor (igen?) eller dottern nya strumpbyxor (igen?). Varför skickar jag sms till äldsta barnens pappa att jag glömde skicka med gummistövlar över helgen? Varför är det något jag behöver lägga min energi på? Vem bryr sig? Inte pappor i alla fall, för pappor verkar aldrig anklaga sig själva på samma sätt som mammor. De bara duger, ändå.