fredag 9 april 2010
Privatliv
Jag kollar regelbundet igenom både min mans och mina barns mobiler. Jag och min man har givit varandra alla kodord och lösenord på alla mailadresser och facebook. Jag vet att han kollar mig så som jag kollar honom. Ändå en gnagande känsla av att man kan aldrig riktigt känna varandra. Oavsett hur många mail och sms man läser så kan man ändå aldrig läsa någon annans tankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har försökt kommentera detta inlägg förut, men det verkar inte ha gått fram, eller har du nån förhandsgranskning som det fastnat i?
SvaraRaderaVill så gärna veta hur du tänker bakom det du skriver. Att du och din man släpper in varann överallt är en intressant kontrast mot det jag gör - försöker skapa tillräckligt mycket eget så att det blir balans med det gemensamma.
Det jag blir riktigt nyfiken på är det där med barnen. Jag tyglar min nyfikenhet hårt för jag tycker att de har en självklar rätt till ett eget utrymme, som ingen tjuvkikar i om det inte finns tecken på att de far illa. Det är inte bara nåt de har rätt till nu, utan också något de kan behöva öva på - att hitta sina gränser, att veta när det är dags att själv bryta sig ut och berätta olika saker. Inte minst: att se det som en självklar rätt för andra att hävda sin integritet. Har barnen samma tillgång till ditt privatliv som du har till deras?
Jag vet att det här inlägget inte var politiskt korrekt och att din inställning låter mycket bättre och mer pedagogisk...Nu är barnen så små ännu men jag kommer fortsätta kontrollera och bevaka dem så mycket jag kan så länge jag kan. Hur ska man annars få veta nåt? Tänk sedan när de är i tonåren, de kommer konappast komma hem och frivilligt (när de är redo???) berätta att de har ätstörningar, knarkar eller skolkar? Integritet? Sorry....Om barnen har tillgång till mitt privatliv? Bra fråga, det har jag inte tänkt på. De är väl knappast lika intresserade av mitt liv som jag är av deras men ja, min dator står alltid på och min mobil ligger alltid framme så ja, i teorin ja...Fast du har rätt givetvis, det här är inget jag är stolt över och kanske måste det sluta snart när barnen blir större och kräver mer eget liv och stängda dörrar. Who am I kidding? Jag kommer bryta upp dörren med kofot och klampa in med fika...
SvaraRaderaJag låter inte bli att snoka för att få veta mindre, utan för att jag tror att det är enda sättet att få veta meeeer. Bygga förtroende, vänta in och sånt som man gör med alla andra människor. Misstankar om ätstörningar och sånt är förstås force majeur, men vill ungar dölja sånt för dej, eller mej, kommer de att lyckas ett bra tag hur vi än beter oss. Det minns du väl själv? Jag tror enda sättet är att bygga en grund för dem att VILJA.
SvaraRaderaOch så lite PK då: Om barnen ska hjälpa till som fullvärdiga medlemmar i hushållet ska de väl ha lite rättigheter också!