Om att inte döma

Sara skriver ett intressant och öppet inlägg om att möta folk förutsättningslöst och jag tycker det är så fint och ödmjukt skrivet, och det är ett sånt inlägg som får mig att tänka efter, så som bra blogginlägg borde göra, så som jag hoppas hoppas att mina inlägg gör ibland, förutom att roa folk förstås. Hennes inlägg får mig att tänka på hur jag själv är. Jag är som min blogg, totalt öppen men ändå hemlig. Jag lämnar ut pinsamma detaljer om mig själv både i skrift och tal, alltid med målet att få folk att skratta (eller finns det nåt annat, terapeutiskt syfte?)men samtidigt går jag genom livet med en mur omkring mig och känslan av att ingen känner mig. Anonym, namnlös, hemlig som här i bloggen. Till och med min man klagar att jag är hemlig och aldrig berättar något om mina innersta tankar. Ändå tycker jag att jag pratar hela tiden. En gång sa en god vän till mig att jag var en sådan paradox, det handlade då om hur jag dömde män efter utseendet, men det kunde lika gärna handla om något annat: -Hur kan du som är så djup ändå vara så ytlig? Men är vi inte alla paradoxer? Rik eller fattig, ensam eller gift, forskare eller hemmafru, jag känner alltid att jag är samma person oavsett hur de yttre omständigheterna växlar, för mig gör det ingen skillnad, jag identifierar mig liksom inte med etiketterna. Jag glider fram som samma individ och försöker vara opretto men kanske lurar jag bara mig själv? Kanske märker jag inte hur folk uppfattar mig? Eller kanske gör jag rätt som inte bryr mig?