Fredag kväll på ön

Min man är i usa och det är nio timmars tidsskillnad och han sitter på hotellet i San Fransisco och är med oss via skype och jag sitter vid det stora köksbordet med utsikt över Blekinge skärgård och jag har lilla la luna i knäet och en kopp te i handen och il capitano har fixat frisyren med bästa kompisen framför spegeln och de är tusen gånger mer fåfänga än jag var när jag gick i fyran och även om alla brukar säga att min son är så lik mig så ser jag bara hans pappa ibland i hans ansikte nuförtiden och jag kan inte förstå hur jag kunde få ett sånt vackert barn, folk brukade stoppa mig på gatan när han var liten och kommentera hans tjocka mörka hår och hans genomträngande djupblå blick och jag tänker sådan far sådan son och il capitano slänger med det tjocka, långa håret och han kommer att krossa så många hjärtan eller kommer han inte? Hur kan jag göra så att han behandlar kvinnor väl? Och mini-gaia stormar genom rummen så vild och fri som jag alltid önskat att mina döttrar skulle bli, bara ös på, var vild, var mera högljudd och jag tänker att det är där allt genustänk sitter egentligen, och hon är inte särskilt fåfäng ännu utan slänger sig fram genom huset, livet och tar plats, ta plats, ta mer plats, ös på! Och jag ger henne inga gränser för hur hon borde eller skulle bete sig och kanske är hon för dominant eller kanske styrande bland sina vänner men hellre det väl än alternativet? Och jag klär lilla la luna i blått och grått så att alla tror att hon är en pojke och jag får höra av en släkting att det är en trend bland intellektuella, att klä sina döttrar i pojkkläder och jag tänker som vanligt, man tror man är unik och så är man ändå bara en del av sin tid.