Motsägelsefullhetens välsignelse

Något jag lärt mig att leva med som inte var lika lätt när jag var yngre, är att acceptera, och till och med ta med i beräkningen, alltings och i synnerhets människors (inkl. min egen) motsägelsefullhet. Om man förväntar sig enkla svar, rationella lösningar, fullständigt klara och tydliga personligheter et cetera så blir man lätt besviken. Frågan är vad man är beredd att kompromissa med och det kan bara var och en bestämma själv. Var drar man sina gränser och för vems skull? På vissa områden gör jag viktiga val som kan tyckas (för andra, som gör andra val) extrema, och på andra punkter verkar jag kanske gå åt rakt motsatt håll. Nyckeln till harmoni är att acceptera att vi är komplexa, motsägelsefulla, och ärligt talat, motsatsen; enkelspårighet och tvärsäkerhet, vore väl rena skräcken? När jag står i butiken och väljer festmat till flera familjers nyårsfest, det är bestämt att barnen ska äta tacos, då har jag att välja på ekologisk eller icke ekologiskt kött. Det ena paketet är något större och lite billigare. Vilket väljer jag? Eller varför inte välja kyckling? Eller vegetariskt?
Oron för mitt första barns hälsa var enorm på olika håll och kanter när vi, de galna föräldrarna, insisterade på att servera honom vegetarisk (och ekologisk) mat. Endast en släkting gjorde sig besväret, vid ett besök i Uppsala, att leta igenom ett större matvaruhus för att hitta ekologiska barnmatsburkar till min son, och när hon upptäckte hur dåligt utbudet faktiskt var, ta sig tid att säga sin åsikt till butiksinnehavaren. Hon ifrågasatte inte vårt val utan gjorde sitt bästa för att stötta det.
När jag står framför en man (som utåt sett verkar vara så trevlig, "perfekt") som säger att han älskar mig men uttrycker sig på något vis nedlåtande och nedsättande och jag hör det i hans ton; låter jag det passera? (för han älskar mig ju) eller drar jag min gräns just där och vägrar kompromissa, och går därifrån, för alltid, av respekt för mig själv och för att kärlek inte har något med förtryck att göra, oavsett hur många som använder orden "kärlek" och "älskar" precis på vilket sätt och i vilka sammanhang de vill. I båda fallen får jag vara beredd på att ta emot kritik för mina val, därför att allt inte är vad det ser ut som på ytan. Jag får vara beredd att stå till svars och ta ansvar för beslut som alltför många vägrar att förstå, inte orkar förstå, av rädsla för vilka beslut de själva skulle tvingas fatta i förlängningen. Ensamhet kan vara ett steg i rätt riktning, även om det inte ser ut så. Hur kombinerar jag min oro och mitt engagemang för miljön, naturen, jorden och dess situation av totalt förtryck och utarmning (av oss, av mig!) med min västerländska livsstil, mitt behov av att komma fram, köra fort, köpa kläder, lampor, saker osv? Hur kombinerar jag mitt engagemang för jorden med ett engagemang i människor, mina medmänniskor? Det finns ett samband mellan att respektera människor, förlåta misstag, acceptera deras/vår ofullkomlighet men samtidigt bry sig, ta ansvar. Det är inte antingen eller. Det är bra att det finns Greenpeace och det är bra att Al Gore och Bono finns. Att vi alla finns. Det går att ta sig tid att förklara för sina barn hur att köpa second hand möbler, kläder, prylar är ett sätt att vara rädd om miljön snarare än att spara pengar. Det går att förklara kretsloppet. Det är inte svårt. På det sättet går det att påverka, genom sitt exempel. Det är bara det att man får vara beredd att svara och förklara sig, men aldrig försvara sig.
Litteratur är ett samtal, forskning likaså. Det är inte en jakt på de rätta svaren.