Samtidigt...

Och samtidigt som känslan av ansvar (och skuld) för jordens alla icke-mänskliga organismer växer, väcks också på nytt och mycket starkare än på länge, ansvarskänslan för de människor på jorden som inte tar del av den civilisation och teknokratiskt uppbyggda industrialiserade värld som vi lever i här. Och det är inte längre ett frivilligt val, eller en uppoffring, utan ett absolut krav jag lägger på mig själv att ge, och att visa mina barn att vi måste ge, inte utav medlidande utan av ett ansvar. Vi hade ingen rätt att födas i Sverige, eller i väst. Vi har inte gjort något särskilt för att förtjäna det. Vi delar inte med oss på grund av att vi är välvilliga eller har råd. Vi delar med oss på grund av att annars kan vi inte se oss själva i ögonen i spegeln. Vi i vår del av världen har gjort vårt bästa för att utnyttja jordens begränsade resurser. Det går ut över allting levande. Likaså har vi utnyttjat befolkningar i andra länder till att tillverka våra HM-kläder. Alla vet om det. Men hur många väljer den rättvisemärkta chokladdrycken på hyllan på ICA istället för den välkända oboyen? Se länkar vid sidan om några av de organisationer som får mina pengar varje månad: SOS Barnbyar, PLANSverige (som har en speciell kampanj för att hjälpa flickor i världen) och Greenpeace. Kom igen nu. Snart har vi inget samvete kvar.