Sista besöket hos terapeuten avslutades med en Freudiansk (?) felsägning från hans sida när han klämde i med de uppmuntrande orden:
-Du måste ta ditt liv!
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, redo att ge mig ut i snöstormen och halkan...Han rättade sig med nöd och näppe innan jag började gapskratta.
-Jag menar förstås, ta tag i ditt liv, ta ett tag, ta dig samman...
-Jag fattar, log jag och sa adjö.
Underbart. Nu förstår jag varför Woody Allens filmer är så roliga. Det är en tunn linje mellan komedi och tragedi. Mycket tunn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar