Det här med kontakt

Jag har varit inne på det flera gånger i tidigare inlägg: Det finns ett avgörande och ofrånkomligt samband mellan vår distans till naturen och vår distans till våra medmänniskor. Ordet nätverk används oftare i professionella sammmanhang än i privata men jag vill påstå att de personliga nätverken människor emellan är så otroligt mycket viktigare för vårt välmående och även vår förmåga att fungera socialt och göra något åt vår värld som den ser ut. Individualismens tidevarv går mot sitt slut, som desperata ensamma öar flockas vi nu kring det artificiella nätverket, internet. Genom bloggar, facebook och olika kontakt-sajter får vi tillbaks den förlorade känslan av grannskap och sammanhang som vi behöver. No man is an island. Vi behöver varandra. Vi tror att vi klarar oss själva och kanske gör vi det, rent praktiskt men inte känslomässigt. It takes a village to raise a child. Vi behöver de privata nätverken, människor som inspirerar och stöttar, startar tankar och föder idéer, vänner som tar över när vi håller på att förlora oss i navelskåderi och säger till oss när vi fastnat i self-indulgent crap. De som lyfter och accepterar oss med våra fel och brister. De som är. Kärlek är så långt mycket mera än romantik och passion. Så långt mycket större och vidare (och viktigare) än den förlegade kärnfamiljen. Vi är flockdjur. Paul Shepard skriver i George Sessions bok "Deep Ecology for the 21st Century": "The real failure in security is the disappearance from our lives of the small human group as the functional unit of society and the web of other creatures, domestic and wild, which are part of our humanity". Under ett par månaders tid har jag nästan dagligen, eller i alla fall flera gånger i veckan följt med en god vän på långa morgonpromenader i skogen med hund. Det som från början var en ny vana för mig, som icke hundägare, har nu kommit att bli något jag har svårt att vara utan. Och kontakten med hunden, är byggd på en ordlös närvaro, som känns.