Kris och kaos

Vi behöver varandra och vi behöver vara öppna med det. Kriser för oss samman bara om vi kan uttrycka vad vi känner. Hur vi mår och vad vi behöver. Det slår mig allt oftare att behovet av att känna sin omgivning är något grundläggande. Det märks hos mig som har flyttat runt i världen i hela mitt liv. Alla dessa uppbrott, städer, skolor, länder, människor har gjort mig alltför anpassningsbar, mycket social, sorgligt och ensamhetsskapande självständig, till ytan osårbar och flexibel men samtidigt rotlös, flyktig och extremt rädd för närhet. Allt som kan verka permanent, fasthållande skyr jag som vinden. Jag har aldrig haft ett fast jobb, aldrig ägt ett hus eller en lägenhet, aldrig gift mig eller haft delad ekonomi. Jag kan inte räkna hur många olika adresser jag har bott på i världen. Jag är den eviga frilansaren, vikarien, hyresgästen, perfekt på distans-förhållanden och att jobba hemifrån. Jag har ensam vårdnad om barnen. Jag har kontroll på allt och är ständigt fri men samtidigt låst, bunden av min längtan efter sammanhang, efter en extended family, efter en granngemenskap, ett kollektiv, en flock, en klan. Och samtidigt, när internet havererar och källaren drabbas av översvämning hjälps vi åt i huset och lär känna varandra lite bättre. När den långhårige tonåringen ovanför sitter barnvakt blir mina barn förvånade över att få höra att jag betalar honom, så säkra är de på att vara omgivna av välvilliga, kärleksfulla människor. När farmor dör flockas släkten omkring oss, de reser från när och fjärran och jag ser hur mina barn omges av massor av människor på middagar och samlingar. Vi står i lördagsregnet vid familjegraven och jag ser plötsligt hur många vi är, vilket stort gäng vi är alla kusiner och syskon och jag tänker att alla dessa människor är mina barns släktingar. När min son spelar fotbollsmatch kommer en hel hög av halvsyskon och styvföräldrar för att titta och ibland minns jag inte längre hur vi alla hör ihop men det gör vi. Allihop. Och jag ser hur mina barn liknar mina kusiner och mina syskonbarn och jag ser även att de har en stor släkt på sin pappas sida, de har syskon som de knappt känner och kusiner på andra sidan jorden och en dag kommer de förmodligen att behöva dem ännu mer än vad jag inser nu.