Jag läser Fritjof Capras text i antologin "Deep Ecology for the 21st Century" (ed. George Sessions)och jag fastnar särskilt för slutorden där han citerar E.F Schumacher, som ger följande svar på den gamla vanliga frågan: Finns det tillräckligt med tid att rädda miljön? Frågan är ointressant, likaså svaren, menar han: "The answer 'Yes' would lead to complacency (likgiltighet, förnöjsamhet), the answer 'No' to despair (förtvivlan). It is desirable to leave these perplexities behind us and get down to work". På sätt och vis håller jag med, det viktiga är att agera, vi har all kunskap vi behöver. Vi kommer inte att vara med i framtiden och se hur det går. Men våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn kommer att vara där. Har vi inte ett ansvar för dem, nu? När barnbarnen frågar oss; varför gjorde ni inget? Jag håller även med Arne Naess (se tidigare inlägg) som är varken optimist eller pessimist fast samtidigt lite av båda. En förändring i miljöpolitiken, ett uppvaknande, kommer att ske. Frågan är när? Hur mycket skada är redan skedd då? Kommer demokratin att kunna bevaras eller kommer vårt nuvarande system att fördärvas, inifrån, på grund av att människor blir trötta på att vänta? Det kan också hända att framtida makthavare kommer att ta till totalitära medel för att nödvändiga cut-backs i människors livsstil ska genomföras. Eller gör vi det frivilligt nu? Vad behöver vi egentligen konsumera och varför???
Fritjof Capra är en av de som startat detta Center for Ecoliteracy. Kolla in! Läs under mål/mission: Changing the World! Mmm, smaka på den.
Kram
Gaia-envis optimist
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar