Kaos

När vi kommer hem från skidsemestern med tusen ungar och väskor och tvätt och skrik och panik får jag hjärtklappning av stress och flyr upp i sovrummet för att komma undan kaoset. Samma sak när vi skulle lämna fjällstugan och packa och städa och gud och hans farfar och jag grips av otrolig panik av stressen och går och tar en lång dusch och tvättar håret och sminkar mig länge. Mannen ropar på mig med förtvivlan i rösten: -Jag behöver hjälp, kom ut!
Vi pratar om det sedan och jag säger att jag gör så för att undvika att få ett raseriutbrott, att jag inte menar att smita, att det helt enkelt bara blir för mycket, jag pallar inte. Och han säger att han förstår, att han vet att jag inte gör så för att smita, men han säger: -Om du fortsätter att försvinna när du som bäst behövs kommer jag att bli förbannad.
Är det bara jag som är så här, som helt enkelt bara inte klarar mer än en viss nivå av stress och panik? Jag är full av beundran inför hans förmåga att hantera praktiska saker i kaoset. Men även han har sina dagar. I fjällstugan som är alldeles för trång för sju personer varav en nyfödd bebis, tappar även han tålamodet över barnen och vi bokar in en middag på den enda restaurangen i fjällbyn, bara vi två och bebisen och där dricker vi drinkar och känner oss som oss själva igen. Tills lilla la luna börjar skrika i baren.