Folk stirrar

Vi sitter i After Skin varje eftermiddag efter en lång dag i backen. För det mesta sitter mannen där med la luna en stund innan jag kommer och sist kommer alla barnen, när de åkt klart och liftarna stängt. Alla stirrar och alla känner igen oss nu, den största familjen, med den minsta bebisen. Vi tar plats. Vi är glada. En dag klampar jag in i lokalen med röda kinder och trötta ben och jag spanar förväntansfullt runt i lokalen men ser ingen barnvagn eller någon familjemedlem. Då, för en sekund, skymtar jag en mörkhårig man som står vid bardisken, hans hår är långt och rufsigt och lockar sig ner över nacken och axlarna, han har en mörkblå polotröja, svarta skidbyxor och ganska mycket skäggstubb, för att inte säga skägg. Han ser lite sliten och smutsig ut på ett rock-aktigt vis, som man gör efter en svettig dag i skidbacken. Han pratar och skrattar och beställer och jag drabbas av en instinktiv känsla av attraktion, det hugger till i magen av längtan, innan han vänder sig mot mig och jag ser att det är han, att det är min man, det är ju min man som står där! Och han vinkar och pekar mot ett hörn där barnvagnen står och jag skrattar och ler och tänker hur magiskt var inte det? Jag kände igen honom innan jag kände igen honom.