En gammal god vän säger: -Oj, bröllop och barn, då har du väl inga drömmar kvar att uppfylla? Och jag svarar blixtsnabbt, nästan chockat:- Jovisst, jag har ju allt kvar, allt! Det här är ju bara privatlivet, sedan är det ju MITT liv också!
Och hon skrattar nästan lättat som om hon inte riktigt trott på sin egen fråga, och vi är gamla vänner från skrivarkursernas dagar på universitetet då vi slogs med våra pennor mot patriarkatets gubbvälde och tröstade varandra och peppade varandra och planerade den stora hämnden, vår brev-roman som skulle avslöja allt, avslöja männen, dra undan mattan under fötterna på dessa män-som vi inte hade mycket till övers för, som alltid svek oss, som alltid satt och rökte medan vi gjorde allt jobb...let's not go there, allt finns på pränt. Och jag börjar nu läsa jobb-mailen om forskningskonferenser och seminarier och Transgressing borders och Strangeness as a Concept och jag saknar de intellektuella mer än någonsin och jag saknar kvinnorna och även männen, jag saknar kampen om koncepten och om kontextualiseringen men framför allt, i min tillvaro av flyttbestyr och hemmafru-liv, saknar jag Orden, de stora, och -skratta inte nu- jag saknar idéerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar