Brun sås

Sedan när blev det ok för mig att, visserligen med drypande ironi, säga att jag är hemmafru? När blev det som min mammas generation såg som sin värsta mardröm, en helt ok, lite smårolig statusuppdatering på facebook för mig? Var det efter min masters examen? Eller när jag kunde börja titulera mig forskare eller åtminstone forskarstuderande? En av mina favoritbloggar är Amys blogg, en svensk hemma-mamma i USA. Hon är läkare och skriver glatt om barnen, böcker, kläder och matrecept. Sedan när blev det ok för oss i 35-40 års åldern att opta ut från arbetslivet och ägna oss åt våra små hemma-projekt? Bloggen, romanen, kokboken osv? Min mamma sa alltid att det värsta jag kunde göra var att bli ekonomiskt beroende av en man. Hur är det då med känslomässigt beroende? Finns det ens på kartan nuförtiden när alla vet att det bara är att ta sina barn och dra? Min mammas generation var gifta forever. Vem är mer självständig? Jag som drar benen efter mig i det stora huset och lever på latte-diet för att bli smal efter förlossningen eller 40-talisten som aldrig hade vågat tacka nej till en fast anställning? Vem är starkast egentligen? Är det jag, som alltid ser ensamheten som ett fullt möjligt, ekonomiskt hållbart och faktiskt också i vissa stunder eftersträvansvärt alternativ? Eller den kvinna ur en äldre generation som ser som sin enda identitetshöjande faktor att hennes inkomst är högre eller lika hög som sin mans? Häromdagen ringde jag min man på det stora företaget och frågade honom om hur man lagar brunsås, han var på väg från möte till möte och jag stod i köket handlingsförlamad utan hans hjälp, utan några som helst användbara husmorskunskaper och jag tyckte det var oerhört roligt när han upprepade det för sina kolleger och de hörde hur jag skrek, med garvet i rösten:- Jag är ingen jävla hemmafru!
Och nej, barnen åt inte såsen. Jag är beroende av min man, inte känslomässigt och inte ekonomiskt, men däremot när det gäller såskokning.