My people

Med hjärtat i halsgropen och stor nervositet tvingar jag mig iväg utomlands på den sedan länge inplanerade konferensen. Onödigt, som för att utmana ödet, oförberedd, jobbar jag in i det sista med föreläsningen och samlar mina krafter inför föredraget. När jag ser mitt namn och min titel på programmet samt alla unga studenter som strömmar till får jag panik men inser samtidigt att det här är vad jag gör. Det är på riktigt nu. Mitt i mitt kaotiska liv med barn, nya styvbarn, ny kärlek, tusen kvadratmeter och massor av kilometer i bil, här är jag ändå mig själv och den jag alltid har varit. Och jag går upp på scenen och jag faller in i mig själv och jag har massor av ögon som tittar på mig och jag pratar och pratar och språket, engelskan med den amerikanska dialekten, flyter lätt över mina läppar så länge jag talar fritt och improviserar njuter jag men så fort jag ser ner i manus och tappar ögonkontakten med publiken blir jag osäker och stakar mig, faller igen. Men det gör inget. Och till slut, efter en fyndig avslutning säger jag "I'm done" och reser mig ifrån podiet och publiken skrattar och applåderar och jag suger i mig komplimangerna efteråt och tänker hur kan människor vara så snälla. Och jag går fram till en man som satt i främsta raden och säger tack, för att du lyssnade så intently, så uppmuntrande, it really helped, för det gjorde det, och han säger, nej nej, det var intressant, du hade verkligen en poäng och jag tänker att kanske kan mina ord om djuren och naturen ändå väcka någons tankar, kanske de unga studenterna som aldrig hört något liknande? Och på kvällen går vi ut alla vi flummiga litteraturforskare och vi går till det billigaste stället förstås och vi beställer in vin och nachos och vi utbyter romantiserade droghistorier varav jag har en hel del ifrån kalifornien, och det är paris och alla våra författardrömmar och vi dricker mer och mer och vi räknar varenda öre och studenterna skrattar och säger my god you people have real jobs och jag säger dont believe everything you hear och jag tänker att äntligen, äntligen är det över och jag är bland my people, bland folk som är som jag, som bara läser och skriver och tänker och som fortfarande förvånas över att vi får betalt för det.