Have you seen me lately?

Lyssnar på Counting Crows medan jag genomför den stora förändringen, förlyttningen som jag en gång skrev om, som jag visste skulle komma någon dag. Nu blandas det poetiska med verkligheten, vardagen med den övernaturliga, villkorslösa kärleken. Långsamt, långsamt men successivt och ofrånkomligen växer tryggheten och det är ett nytt liv som är på väg i mer än en bemärkelse och det är nya rum och nya planer och det är en utsikt över havet och en framtid bara för oss men som inkluderar oss alla och det här är platsen där jag äntligen kan finna det där utrymmet för mig själv att andas, hoppas jag, och det är ett nytt liv, som jag har längtat efter. Agueli skriver som vanligt klokt och överraskande om ett liv i utveckling, precis som mitt, och det handlar väl om att allltid vara vaken och öppen för att undvika att fastna i sina egna fördomar och förväntningar om hur det ska vara. You can't count on me (not to change/my mind).En sak vet jag alldeles säkert; jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär, med en sån man, med ett sånt liv, och så snabbt en sådan underbar förändring. Och samtidigt, det mest förvånande: att ingen runt omkring verkar ett dugg förvånad. Ofta känns det som om jag är tillbaks i Kalifornien, samma känsla av lätthet och frihet och det är Berkeley och allt är öppet och optimistiskt och allting kommer att ordna sig.