Just så

Just så som Marcus skriver känner jag ibland, han beskriver det så fint som att man vaknar in och ut ibland. Folks skratt från gatan, alltmer avlägset. Hur man får kämpa ibland med att inte låta sig dras med av känsloströmmar och katastroftänkande, ångest och oro. Nu har jag någon som hjälper till att dra mig ur det där stämningstillståndet, någon som får mig att skratta, som stöttar mig när jag är bräcklig och vacklar i det mörka, grå. Och som han hjälper mig, så försöker jag också hjälpa honom. Och det märkliga, att trots alla dramer och känslostormar, är vi ändå lugnare än någonsin.