Jag känner, jag behöver

Det är mycket sånt nu. Vad jag känner och vad jag behöver. Trött, hungrig, ensam, ledsen. Lycklig, kär. Reser. Föreläser. Ordnar och grejar. Längtar. Allting ställs på sin spets och det är lika nyttigt som skrämmande. Ändå, helt lugn, ett stort lugn inombords. Pang, boom, saker bara händer, nej iscensätts av oss, av mig naturligtvis. Ringar på vattnet. Säkerhet blandat med oro. Förändringens vindar. Tryggheten i att veta: det är dags nu. Otryggheten: this isn't gonna be easy. Och än en gång: det är vi som är de vuxna, intensiva, adhd-människor med glas-sköra nerver och samtidigt en oändlig styrka som får oss att kliva rakt igenom murar och som får andra att backa och väja. Som alltid. Two of a kind. Helt olika. Och jag sjunker in i mig själv samtidigt som jag inte klarar mig utan gemenskapen. Flocken. Dig! Och långt bortom allt skymtar den svartklädda skepnanden av mitt förflutna, alla demoner och all uppslukande naivitet, alla starka känslor, all that rebellion. Vad händer nu då?