Klasspicknick

Lördag eftermiddag ringer en av barnens kompisar och vill leka med Mini-Gaia som är hos sin pappa. Jag är flummig och yr av kärlek och föreslår söndag eftermiddag. "Nej då är det ju den där picknicken" säger kompisens mamma. Helt missat den lappen. Ojdå. Vilken tur att de ringde..."Mini-Gaia kan gå med oss" erbjuder sig snälla kompismamman och jag, loser-mamman som lever som en tonåring när barnen är bortresta, har inte stigit upp än fastän det är efter lunch, och jag känner mig ännu flummigare fastän hon bara menar väl. Nej vi ska gå på picknicken vare sig vi vill eller inte (det vill vi inte naturligtvis, men Mini-Gaia vill förstås träffa sina kompisar, oss pratar hon knappt med under hela picknicken, helt meningslöst att följa med). Redan när picknicken startar känner vi oss utanför. De andra har cyklar och riktiga flätade fikakorgar. Jag har högklackat och solglasögon, ett paket kex nedtryckt i handväskan. Kaffetermos orks inte, vi hämtar ett par latte på mcdonalds. En flaska mineralvatten till Mini-Gaia som ändå bara leker. Som tur är finns det en familj som är som vi, de har också flera barn från tidigare förhållanden och de kommer direkt fram till oss, lägger filten bredvid och sedan ligger vi där blickstilla och pratar om rock-konserter och vad som händer i helgen och vi bönar och ber om att det inte ska bli brännboll, då dör vi, och vi har rätt kul ändå, fast de andra familjerna stirrar där de sitter i solstolar och äter pannkakor ur plastlådor och att de orkar, det är mer än jag kan förstå, och när den andra familjen reser sig upp så drar vi också, med lättnaden som får mig att sväva över gräset i mina olämpliga klackar, går vi därifrån och pratar om vårt hårda tuffa liv som vi ständigt längtar tillbaka till, som om det vore möjligt att ha allt samtidigt, och vi vägrar att ge upp den drömmen.