Teatern

Apropå mitt förra inlägg om akademins för- och nackdelar. När jag var ung ville jag bli skådespelare. Det var min dröm att stå framför publiken och framträda i form av någon annan än mig själv. Jag hoppade av för att jag anade att pressen, det outtröttliga bedömandet av min person, min kropp och mitt utseende förmodligen skulle bli alltför svår att uthärda. Att ta kritik, ständigt och jämt, kändes outhärdligt. Att skriva kändes lättare, att prestera intellektuellt säkrare, tryggare. Till en viss gräns var det sant, det flöt på, min individualitet och min personlighet stod orubbad, säker. För ett tag. Nu inser jag att jag gick ur askan in i elden. Den akademiska kritiken av mina prestationer, mina skrifter och framträdanden, känns precis lika personlig och svåruthärdlig som att gömma mig bakom en roll på teatern. Värre, för det är mitt namn som står där, det är jag som är ansvarig för varje ord och som ska analyseras och begrundas, hackas i bitar, vändas och vridas på. Kanske skulle jag ha stannat vid teatern, där kunde jag i alla fall spela en roll, något som är helt omöjligt där jag nu befinner mig. Helt omöjligt.