Familjen

Vi sitter runt middagsbordet, det är trångt, vi är sju personer, ett halvår till, sedan blir vi åtta. Jag och mannen lägger ner lagen (tror vi) och påstår att i den här familjen finns det två ledare och det är vi. Efter endast några månaders storfamilj har vi insett att anarki leder till kaos och framför allt till stor risk för nervsammanbrott (för mig, som är något mindre stabil än han kanske, eller åtminstone garanterat mindre stresstålig). Då lägger hans tonårsdotter fram ett förslag: -Och så har vi två reservledare! Hon pekar på sig själv och Il Capitano, de två av barnen som vi har de allra flesta och värsta dusterna med angående maktpositionerna i den här familjen. Mannen och jag börjar skratta och ropar unisont: -NEJ!
Samtidigt som det är roligt med barn som kämpar om makten är det tröttande och vi ser på varandra och säger på skämt:- Undrar hur nästa barn blir. Och mannen skojar och säger ironiskt, men blixtsnabbt:- Tyst och blyg blir han säkert.
Jo, troligt. Med de generna.