Konkurrens och ambivalens

Angela skriver om akademins mindre smickrande sidor i sin blogg, om konkurrensen, hierarkin, utslagningsmekanismerna och det grundläggande omänskliga i att hela tiden bli bedömd och mätt enbart utifrån sina akademiska prestationer, vad som står på papperet, och aldrig nånsin efter sin personlighet eller sin mänsklighet. Här nånstans ligger ambivalensen hos mig inför akademin som kan vara så obarmhärtig och grym, samtidigt som det var just jakten på prestationer och status som drev mig att ta mig hit. På konferenser möter man ibland forskare som tagit sig så långt fram och upp som det bara går och som lyckats bevara sin egenart, sin individualitet, eller har de bara tagit fram sin mänskliga sida nu, efter framgången, när de är tillräckligt starka i sin position? Paul Gilroy förvånade mig och kanske andra delar av publiken som brast ut i osäkert skratt när han talade om systemet (det feodala, som A skriver) och hur "vi alla vet hur vi ska välja de rätta orden, när vi skriver våra ansökningar och håller våra tal" inom akademin. Trender styr, pengar styr. Så är det. Gilroy försöker vända den här räddhågsna likriktigheten genom att utmana oss lite, bara lite, i sina tal. När en röst i publiken påstod att vi alla inom akademin är "emot USA" protesterade Gilroy med brittisk artighet och likaså när någon student ställde en fråga om "den individuella upplevelsen av ras", då svarade Gilroy att sådana utgångspunkter är riskabla eftersom problemet är mycket större än så, och Barack Obama är inte ett tecken på minskad rasism utan ännu ett exempel på den amerikanska individens framgångsdröm et cetera. En tänkvärd föreläsning, samtidigt som Gilroy, även han är en del av systemet och hans tal var följdaktligen späckat av de mest populära orden just nu, så som subjektivitet, positioner, modernitet, postkolonialitet, "infra human beings" och att leka med ord och hitta på egna tycks ibland vara akademikerns främsta sysselsättning. Föredraget hette "Civilisationism, securitocracy and racial resignation" och det jag minns mest var hans vänliga ödmjukhet i sitt tal och i sitt bemötande av publiken och hans stillsamma framträdande som bara förstärkte hans ord och hans påståenden.