Närhet och ensamhet

Jag har ett sånt enormt behov av att vara ensam och samtidigt, paradoxalt, ett sådant hungrande efter gemenskap. Är det så konstigt då att jag ibland framstår som förvirrande? Inte förvirrad men komplex. Som en god vän en gång sa till mig: Hur kan du som är så djup samtidigt vara så ytlig? Eller den här: Hur kan du som är så självständig ändå vara så romantisk? Och så vidare, och så vidare. Jag läser Foucault (och förstår det inte). Jag läser Derrida och fattar ungefär vad en brittisk forskarkollega sa, vilket framkallade mitt befriade skratt: derrida kom på en tes och körde den stenhårt till sin död. Är det inte det vi alla forskare håller på med? Försöker hitta en grej, en nisch, något som ingen tidigare kommit på och sedan kör vi den tesen stenhårt på konferens efter konferens, i bok efter bok, bara i varierade ordalag. Men det finns faktiskt undantag, det finns forskare som förändras och utvecklas genom sitt liv och sin karriär. Jag kommer bara inte på nån just nu.