Pappa då

Naturligtvis är det så, i sonens hjärta råder en konflikt mellan lojaliteten mot sin pappa och deras nyvunna fina kontakt, så spröd och bräcklig som en glasbit, så beroende av min välvilja och mitt engagemang, och så den nye mannen som jag vill presentera som den ende rätte för mig, i mitt liv, och därmed också i deras. Hos sonen är glädjen inte självklar, tvärtom seg och svårfångad, med ständiga bakslag och jag hör att han säger, till sig själv, men också till oss: Men pappa då? Ja, vad svarar man på det. Barnen har haft mamma och pappa, på olika håll och verkat nöjda med det men nu när det kommit in en ny joker i leken är ställningarna osäkra och ojämna, inte längre en mot en och alla barnen tillsammans utan två mot en. Två mot en.

Närhet och ensamhet

Jag har ett sånt enormt behov av att vara ensam och samtidigt, paradoxalt, ett sådant hungrande efter gemenskap. Är det så konstigt då att jag ibland framstår som förvirrande? Inte förvirrad men komplex. Som en god vän en gång sa till mig: Hur kan du som är så djup samtidigt vara så ytlig? Eller den här: Hur kan du som är så självständig ändå vara så romantisk? Och så vidare, och så vidare. Jag läser Foucault (och förstår det inte). Jag läser Derrida och fattar ungefär vad en brittisk forskarkollega sa, vilket framkallade mitt befriade skratt: derrida kom på en tes och körde den stenhårt till sin död. Är det inte det vi alla forskare håller på med? Försöker hitta en grej, en nisch, något som ingen tidigare kommit på och sedan kör vi den tesen stenhårt på konferens efter konferens, i bok efter bok, bara i varierade ordalag. Men det finns faktiskt undantag, det finns forskare som förändras och utvecklas genom sitt liv och sin karriär. Jag kommer bara inte på nån just nu.

Dunkla rum

Om jag kunde vagga dig varm och lugn. Någonstans längst inne är det egentligen det enda jag vill, det enda jag vill ha. Den villkorslösa kärleken som omfattar allt, alla fel och brister, alla dunkla rum. Alla dramer och scener, allt som är jag och han säger: Du är värd det. Kanske jag en dag vågar tro på det.

Blocketdrama

När man säljer ett skåp på blocket och råkar lova bort det till två personer blir det lätt drama på blocket. Har man inga problem så skaffar man sig det eller hur. Ut med det gamla, in med det nya, allt ska förändras, i rasande fart. För att kunna slå ihop två vuxna personers liv krävs antingen veto eller en enorm kompromisskapacitet. Här finns bara action. Man of action.

Familjen

Vi sitter runt middagsbordet, det är trångt, vi är sju personer, ett halvår till, sedan blir vi åtta. Jag och mannen lägger ner lagen (tror vi) och påstår att i den här familjen finns det två ledare och det är vi. Efter endast några månaders storfamilj har vi insett att anarki leder till kaos och framför allt till stor risk för nervsammanbrott (för mig, som är något mindre stabil än han kanske, eller åtminstone garanterat mindre stresstålig). Då lägger hans tonårsdotter fram ett förslag: -Och så har vi två reservledare! Hon pekar på sig själv och Il Capitano, de två av barnen som vi har de allra flesta och värsta dusterna med angående maktpositionerna i den här familjen. Mannen och jag börjar skratta och ropar unisont: -NEJ!
Samtidigt som det är roligt med barn som kämpar om makten är det tröttande och vi ser på varandra och säger på skämt:- Undrar hur nästa barn blir. Och mannen skojar och säger ironiskt, men blixtsnabbt:- Tyst och blyg blir han säkert.
Jo, troligt. Med de generna.

Just det

Riktig kärlek, inget annat duger! Just det, A!

Teatern

Apropå mitt förra inlägg om akademins för- och nackdelar. När jag var ung ville jag bli skådespelare. Det var min dröm att stå framför publiken och framträda i form av någon annan än mig själv. Jag hoppade av för att jag anade att pressen, det outtröttliga bedömandet av min person, min kropp och mitt utseende förmodligen skulle bli alltför svår att uthärda. Att ta kritik, ständigt och jämt, kändes outhärdligt. Att skriva kändes lättare, att prestera intellektuellt säkrare, tryggare. Till en viss gräns var det sant, det flöt på, min individualitet och min personlighet stod orubbad, säker. För ett tag. Nu inser jag att jag gick ur askan in i elden. Den akademiska kritiken av mina prestationer, mina skrifter och framträdanden, känns precis lika personlig och svåruthärdlig som att gömma mig bakom en roll på teatern. Värre, för det är mitt namn som står där, det är jag som är ansvarig för varje ord och som ska analyseras och begrundas, hackas i bitar, vändas och vridas på. Kanske skulle jag ha stannat vid teatern, där kunde jag i alla fall spela en roll, något som är helt omöjligt där jag nu befinner mig. Helt omöjligt.