Namn

Jag har så otroligt många roliga och fina namnförslag men tyvärr dissar mannnen 90 % för att de är för konstiga. Konstiga? Han har valt ett namn av alla mina förslag som duger (fast lite konstigt tycker han ändå att det är)och nu vill han inte diskutera det mera. Han stönar högt när jag kommer med nya fräscha förslag, det ena konstigare och ovanligare än det andra. Och ändå försöker jag anpassa mig och inte ens nämna de allra bästa/värsta förslagen som jag vet att han aldrig skulle klara att ens höra. Om jag tvingar honom att komma med några förslag är det så skrattvetande vanliga och traditionella namn att jag inte kan tro mina öron utan bara skrattar högt och föraktfullt. Kommer inte på fråga kan jag säga. Jag tänker så här: det är väl inte säkert att han märker om jag skriver dit ett eller ett par lagom konstiga mellan-namn på papperet till skattemyndigheten, så länge vi är överens om tilltalsnamnet? Nej jag tänkte väl det. Och så är det det här med efternamnet, också en tvistefråga med feministiska undertoner...Vi får se hur det blir, hehe.

Dramer

Det är otroligt roliga dramer här hemma ibland. Särskilt när jag är trött och hungrig. Jag tål ingenting, inga skämt, ingen ironi, små ord och blickar växer till enorma proportioner och jag låter riktigt kreativiteten svämma över när jag med tårar i ögonen och gestikulerande armar och hög och tydlig röst förklarar för mannen varför det han just gjort/sagt/tänkt (!)eller menat är totalt oacceptabelt, förtryckande (en gammal favorit) och nedlåtande (vem hatar inte en besserwisser, även om jag är värst själv). På sedvanligt vis går jag ut i hallen och drar på mig stövlarna och mannen säger: "Tror du inte att du överdriver lite nu?" Och jag svarar: "Det är klart jag överdriver! Det gör jag ju alltid!!!! men ändå!"
Ja, sedan lagar han klart maten och säger: "Ska du äta med stövlarna och halsduken på"? Och sedan säger han: "Det som är bra med dig är att du slutar verkligen i tid, du går liksom inte bara vidare och vidare och vidare..." med drypande ironi och jag skrattar och säger: "En strimma av hopp". Han säger: "Ja eller hur" Och maten smakar underbart, som vanligt.

Böcker!

I slutet av sommaren, precis innan flytten, i rastlöshetens oro som höstens terminsstart alltid för med sig hos mig, gick jag till biblioteket och plockade på måfå åt mig några tjocka romaner från den uppskyltade "senaste"-hyllan. Fast besluten att inte ha långtråkigt och inte spilla tid på att oroa mig, tänkte jag kasta mig över den fria, kravlösa, roliga läsningen. När jag var yngre läste jag helst fackböcker, nu älskar jag romaner eftersom mitt jobb består så mycket i att läsa komplicerad, teori-litteratur, är romaner min enda form av avkopplingsläsning. Att bara dyka in i en bok och försvinna från vardagen och alla tankar, prestationskrav och vardagsbestyr, finns det något härligare? I det nya hemmet är det böcker, böcker, böcker överallt.

Konstigt

Det är konstigt att så många verkar tro, i alla fall i min mans bekantskapskrets, att vårt gemensamma barn var ett oplanerat misstag. Min man får upprepade gånger påpeka att nej, det här är faktiskt ett planerat och önskat kärleksbarn. Som om det vore omöjligt att han så snart efter sin skilsmässa, med tre barn, varav ett ganska litet, faktiskt hett önskade att skaffa ett barn igen vid 43 års ålder, med sin stora kärlek, det vill säga mig. Samma var det för mig, men kanske är det naturligare eller mer normalt för en kvinna att önska sig ett barn till? För oss var det en ömsesidig längtan och övertygelse när vi fann varandra. En sådan kärlek och lycka som förflyttade oss tjugo år tillbaka i tiden, fick oss att känna det som om vi var kära för allra första gången, och som tur var hade vi ödet med oss och vårt barn kommer att födas knappt ett år efter att vi träffades. Fast somliga förstår oss: andra som också skilt sig och träffats på äldre dar, men senare, när de var äldre än oss: de har beklagat sig över att det varit för sent för dem för en ny chans till barn ihop, de har sagt, att hade de också träffats några år tidigare, hade de självklart velat ha barn ihop. Så är det väl, som mannen säger: När man träffar den rätta finns inga tvivel och ingen tid att förspilla. Vi får se om vi hinner en unge till...Om två år fyller jag 40...

Män som är förkylda...

Vi är alla sjuka och förkylda och gissa vem som klagar mest och högst? Just det. Som vanligt lider alltid vuxna män lite mer än alla andra.

Katterna

Katterna följer med barnen på väg till skolan varje morgon och sedan följer katterna med mig hem igen. Fast jag får ropa och vänta och se till att de aktar sig för sällsynta bilar på grusvägen. En granne stod en lång stund och väntade tålmodigt med bilen på att den ena kattungen skulle flytta sig.

In case

Om någon undrade varför jag aldrig skriver om min mans barn, som ju också är en del av min familj numera, så är det för att jag av princip inte anser att jag har rätt att blogga om någon annans barn, även om de tidvis bor i min familj. Jag hade inte accepterat om någon annnan än jag själv bloggade om mina barn. Men man kan väl säga såhär, att när min mans barn är hos oss spelar jag den här låten på repeat i bilen dagarna i ända, för att lugna mina nerver. Jag har väl aldrig varit känd för mitt tålamod och mitt lugna temperament. Att då gå från en liten mycket close-knit familj på tre personer där jag har ensam koll på läget och bestämmer allt själv, till ett kaos på sju personer plus ett barn i magen, ja det säger väl sig själv att det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Enough said.