Lugnet

Hur jag undviker att vara alltför snabb till strid, defensiv, redo att attackera, på grund av min vanliga oförmåga att ta emot och bemöta kritik på seminariet i litteraturvetenskap där jag lägger fram och försvarar en del av min avhandling: Jag talar långsammare än vanligt, lutar mig tillbaka, upprepar som ett mantra i mitt huvud: de vill mig väl, de är här för att hjälpa, de vill mig väl. Det funkar. Slowly, slowly. It's the breathing in and out and in and out . Ja, det funkar. Andas djupt, långsamt.

Kvinnor

I Marias blogg läser jag ett intressant inlägg om kvinnors kraft och betydelsen av den energi man får av andra kvinnor i sin omgivning, och hur viktig den där kraften är, hur viktigt det är att inte glömma bort behovet av vänskap och identifikation, även om man har en underbar relation med världens mest fantastiska man. Av Maria, Sara och Angela inspireras jag till att ta emot den där kraften, att prioritera sig själv ibland, framför barn och familj och arbete. Att boka in den där lunchen, middagen, bokcirkeln, pubrundan med sina kvinnliga vänner. Att tillåta sig att behöva den där kraften och värdera den högt. Alltid, överallt behöver jag kvinnors stöd. Som idag på seminariet när jag kände en sådan innerlig välvilja och ambition attt uppmuntra från de forskare, alla kvinnor, som kommit längre än jag i sin karriär, professorer och docenter och lektorer, som tog sig tid och la ner sin energi på att stötta och uppmuntra, ge goda råd. Som professorn sa: Det här angår mig, jag är glad att någon tar sig an det här ämnet här hos oss!
Vilken lycka, vilken tacksamhet, vilken oerhörd trygghetskänsla att vara den som inspirerar och som kan inspireras av andra. Så trots att jag mådde fysiskt illa av nervositet innan mötet startade, gick jag därifrån med ett upphöjt lugn och en stark tro på mig själv, igen. Och i mötena med vännerna, finner jag tröst och uppmuntran i mina privata relationer, till barnen, i kärlek, i vardagen. Människor som kan glädjas åt mig, med mig, reflektera och spegla mig. Tack alla!

Starkare än allting

Och Marcus Birro skriver att Familjen är starkare än allting och imorgon har jag seminarium där det är jag som står i skottlinjen, eller rättare sagt den del av avhandlingen jag har skrivit, så det handlar om texten men det är ändå jag, som ska ifrågasättas, mina intentioner, mina tankar, hur tänkte du då, vad ligger bakom det här och vart leder det här och är det här verkligen vetenskap? Och förra gången bröt jag nästan ihop men flög istället ut i defensiva attacker och ordlösa anklagelser och det var början till något nytt, början på vägen som ledde hit där jag är idag. På samma plats, i samma rum, samma veckodag, samma tid. Ett år senare och en ny familj som är flera personer större, från tre till nästan sex, snart, och jag ska ta några djupa andetag och jag ska andas lugnt och fokusera på tryggheten som den här familjen ger mig, där jag är älskad för den jag är, utanför texten, utanför vetenskapen, och jag ska försöka att svara lugnt och sakligt och jag önskar att jag kunde vara bland främlingar som häromveckan på konferensen utomlands när någon skämtsamt uttalade min rubrik på franska "differance" istället för "difference" och accociationen direkt till Derrida och mitt skämtsamma försvarstal för att undvika allt pretentiöst, seriöst men ändå imponerande. Just den där blandningen av seriöst och anti-pretentiöst är en balansgång jag aldrig riktigt känner mig säker på.

Författare och anarkist

Och Jonatan skriver som en gud.

Jag känner, jag behöver

Det är mycket sånt nu. Vad jag känner och vad jag behöver. Trött, hungrig, ensam, ledsen. Lycklig, kär. Reser. Föreläser. Ordnar och grejar. Längtar. Allting ställs på sin spets och det är lika nyttigt som skrämmande. Ändå, helt lugn, ett stort lugn inombords. Pang, boom, saker bara händer, nej iscensätts av oss, av mig naturligtvis. Ringar på vattnet. Säkerhet blandat med oro. Förändringens vindar. Tryggheten i att veta: det är dags nu. Otryggheten: this isn't gonna be easy. Och än en gång: det är vi som är de vuxna, intensiva, adhd-människor med glas-sköra nerver och samtidigt en oändlig styrka som får oss att kliva rakt igenom murar och som får andra att backa och väja. Som alltid. Two of a kind. Helt olika. Och jag sjunker in i mig själv samtidigt som jag inte klarar mig utan gemenskapen. Flocken. Dig! Och långt bortom allt skymtar den svartklädda skepnanden av mitt förflutna, alla demoner och all uppslukande naivitet, alla starka känslor, all that rebellion. Vad händer nu då?

Have you seen me lately?

Lyssnar på Counting Crows medan jag genomför den stora förändringen, förlyttningen som jag en gång skrev om, som jag visste skulle komma någon dag. Nu blandas det poetiska med verkligheten, vardagen med den övernaturliga, villkorslösa kärleken. Långsamt, långsamt men successivt och ofrånkomligen växer tryggheten och det är ett nytt liv som är på väg i mer än en bemärkelse och det är nya rum och nya planer och det är en utsikt över havet och en framtid bara för oss men som inkluderar oss alla och det här är platsen där jag äntligen kan finna det där utrymmet för mig själv att andas, hoppas jag, och det är ett nytt liv, som jag har längtat efter. Agueli skriver som vanligt klokt och överraskande om ett liv i utveckling, precis som mitt, och det handlar väl om att allltid vara vaken och öppen för att undvika att fastna i sina egna fördomar och förväntningar om hur det ska vara. You can't count on me (not to change/my mind).En sak vet jag alldeles säkert; jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär, med en sån man, med ett sånt liv, och så snabbt en sådan underbar förändring. Och samtidigt, det mest förvånande: att ingen runt omkring verkar ett dugg förvånad. Ofta känns det som om jag är tillbaks i Kalifornien, samma känsla av lätthet och frihet och det är Berkeley och allt är öppet och optimistiskt och allting kommer att ordna sig.

My people

Med hjärtat i halsgropen och stor nervositet tvingar jag mig iväg utomlands på den sedan länge inplanerade konferensen. Onödigt, som för att utmana ödet, oförberedd, jobbar jag in i det sista med föreläsningen och samlar mina krafter inför föredraget. När jag ser mitt namn och min titel på programmet samt alla unga studenter som strömmar till får jag panik men inser samtidigt att det här är vad jag gör. Det är på riktigt nu. Mitt i mitt kaotiska liv med barn, nya styvbarn, ny kärlek, tusen kvadratmeter och massor av kilometer i bil, här är jag ändå mig själv och den jag alltid har varit. Och jag går upp på scenen och jag faller in i mig själv och jag har massor av ögon som tittar på mig och jag pratar och pratar och språket, engelskan med den amerikanska dialekten, flyter lätt över mina läppar så länge jag talar fritt och improviserar njuter jag men så fort jag ser ner i manus och tappar ögonkontakten med publiken blir jag osäker och stakar mig, faller igen. Men det gör inget. Och till slut, efter en fyndig avslutning säger jag "I'm done" och reser mig ifrån podiet och publiken skrattar och applåderar och jag suger i mig komplimangerna efteråt och tänker hur kan människor vara så snälla. Och jag går fram till en man som satt i främsta raden och säger tack, för att du lyssnade så intently, så uppmuntrande, it really helped, för det gjorde det, och han säger, nej nej, det var intressant, du hade verkligen en poäng och jag tänker att kanske kan mina ord om djuren och naturen ändå väcka någons tankar, kanske de unga studenterna som aldrig hört något liknande? Och på kvällen går vi ut alla vi flummiga litteraturforskare och vi går till det billigaste stället förstås och vi beställer in vin och nachos och vi utbyter romantiserade droghistorier varav jag har en hel del ifrån kalifornien, och det är paris och alla våra författardrömmar och vi dricker mer och mer och vi räknar varenda öre och studenterna skrattar och säger my god you people have real jobs och jag säger dont believe everything you hear och jag tänker att äntligen, äntligen är det över och jag är bland my people, bland folk som är som jag, som bara läser och skriver och tänker och som fortfarande förvånas över att vi får betalt för det.