Tre veckor senare

Så farligt var det väl ändå inte att föda barn. Nog ska vi väl ha ett barn till inom ett par år? Och så lugn och lättskött och söt och snäll hon är lilla la luna! I mitt bebisrus kan jag inte se några problem eller hinder, varje skrik är en utmaning och att varje kväll klä på henne dessa pyttesmå pyjamasar med mumintroll är en fröjd, som att leka med dockor fast levande, som storasyster Mini-Gaia suckar lyckligt. Till och med skrikfester på offentliga platser hanterar jag med ett lugn och ett tålamod som jag inte tror att jag hade med de andra barnen, för åtta-tio år sedan. Det är som om jag nu, faktiskt inte identifierar mig helt och fullt med min mammaroll och min bebis uppförande är inte en reflektion på min mammastatus som tidigare. Hon är lilla la luna och jag är hennes guide, hennes vän och följeslagare och det som styr mig är två saker: Det ena är den fasta övertygelsen att bebisar skriker bara för att de vill något och det är upp till mig att ta reda på vad. Problemlösning alltså, ingenting annat. Det andra är den gudomliga kärleken och lyckan och stoltheten över att jag har fått detta tredje barn, ett kärleksbarn, på "äldre dar". Att få uppleva detta igen gör mig så lycklig att jag strålar, rakt igenom skrikfesterna på cafeer och restauranger, rakt igenom flaskor som stänker ner mina svarta klänningar och rakt igenom blöjbyten på golvet i biblioteketet. Den lyckan skär rakt igenom allt just nu. Även tröttheten.