Självinsikt

Det har jag äntligen börjat lära mig, om än i mycket långsam takt: en viss självinsikt är nyckeln till bättre relationer. Det här är det första förhållandet där jag är beredd att se mig själv utifrån och se mina egna brister. Ofta skäms jag. Över min elakhet, min bitchighet och min bristande förmåga att tänka först, hejda mig, innan jag släpper loss min vassa tunga och mina sårande repliker. Att erkänna sina fel är också ett sätt att få andras förståelse, eftersom det tar udden av deras kritik, uttalad eller inte. När jag sitter och pratar med en vän om livet i akademin, om svårigheterna att stå ut med att arbeta i ett klimat av ständig och hänsynslös tävlan och konkurrens, bland individualister som slåss med näbbar och klor om att få ha rätt, få sista ordet, vinna en diskussion, inser jag plötsligt att vi pratar inte om de andra forskarna och akademikerna, utan vi pratar nog faktiskt även om mig själv. Jag kan inte samarbeta med kolleger, jag kan inte underordna mig chefer och hierarkier, jag tror att jag alltid vet bäst (alla forskatre VET ju bäst inom sitt nischade område, därav alla konflikter och strider), jag har inte varit ödmjuk och haft förmåga att ta kritik, jag attackerar gärna först, jag vältrar mig gärna i teorier och har många gånger försökt glänsa med min begåvning och intelligens osv osv. Den typiska akademikern/forskaren?