Lilla la luna

Så är hon äntligen här, efter en mardrömslik helvetesvandring som jag tycker förlossningar är, och den här var inget undantag, så sker det som måste ske, hon kommer ut, hon är född, hon är här! Min förlossningsplan med mina önskemål om naturlig förlosning i likhet med min förra, blev ett hånskratt mot verkligheten när jag helt förtvivlad, vimelkantig och yr hörde mig själv böna och be om kejsarsnitt eller epidural. -Jag klarar inte det här! sa jag till min man som lät mer och mer tveksam när han försökte övertyga mig om motsatsen. Ett tag kände jag hur jag gled iväg från verkligheten, jag slutade helt svara på tilltal, mötte inte personalens blickar eller min mans, sjönk in i smärtans hemska värld och började skaka av frossa och uppgivenhet, sorg, förtvivlan. Men sedan, som det måste göra, så vände allt, jag kom sakta tillbaka till rummet, med filtar och varma händer som jag klamrade mig fast vid och en kopp varm blåbärssoppa som påminde mig om barndomens skolutflykter på skidor i Mälardalen, när det var mycket snö, som det är nu. Och rätt som det var kunde jag le igen och skratta och snabbare än jag kunnat ana var vår lilla la luna född, vårt kärleksbarn. Och jag tog ett foto på henne när hon satt i sin pappas famn och hon är 45 minuter gammal och de stora mörka ögonen ser ut att bära på kunskap ifrån tusen miljoner år. Den där blicken, som alldeles nyfödda har, är oförklarlig och outgrundligt djup. Och jag citerar Maria som skrev om sin nyfödde son: Hur var livet före Adam? Ingen vet, ingen minns. Vackrare än så kan det inte sägas.