Kokböcker

Jag läser Jamie Olivers kokböcker från pärm till pärm och jag känner att den värsta krisen är över, för mig. Just nu i alla fall. Nu tar jag rast ifrån mitt liv när jag behöver det. Mannen skrattar men jag tar mina raster och han fattar ingenting men vi är lyckliga igen, och det har vi inte varit sen Hawaii. Inte jag. But Im back och han säger Välkommen tillbaka och jag säger tack och vi ser på en massa serier som vi inte har sett förut men vi måste spela in allting för vi orkar inte vara vakna efter halv tio. Men vi är vi, igen.

Plötsligt vänder det

Tillbringar hela söndagsförmiddagen i Lincoln Park, på Legion of Honor museet, tittar på impressionisterna, strövar omkring, tar en kaffe som jag inte dricker upp i cafeet, läser i min bok. Det är stilla, tyst, ensamt, gudomligt. När jag kör hem på den femfiliga motorvägen ut från San Fransisico, söderut mot San Jose, ser jag ut över bergen, kullarna, landskapet, Counting Crows på hög volym, inga barn i bilen, jag sjunger med, jag gråter, jag slutar gråta och när jag kommer hem till förorten är det hett, hett, hett även i min lösa hippieklänning från Indiska och mina flipflops från Indien och när jag kommer in i huset har mannen lagat lunch till barnen och vikt all tvätten och det är lugnt och fridfullt och jag lägger mig på soffan och gör ingenting.

Sitter på SFO flygplats

i San Fransisco och gråter. Jag har suttit här i snart två timmar, jag har sett solen gå upp över de outsägligt vackra bergen, jag har vinkat adjö och kramat min väninna och nu sitter jag här och gråter och ser ut över flygplanen. En bit ifrån mig sitter en flygvärdinna med ipodlurar i öronen. Hon skrattar högt. Jag gråter. Gråter och skriver. Hon ser rakt förbi mig och ler och tuggar på en macka. Mitt kaffe är slut för längesen, eller kanske kallt, jag vet inte. Väninnan och jag delade på en medhavd ostmacka innan vi kramades adjö innan säkerhetskontrollen och nu sitter jag här och skriver och gråter. Över att saker aldrig blir som man hoppades, över att jag gjort det förut, kastat mig huvudstupa in utan eftertanke i kärlekens namn, gett upp mitt liv för någon annans och det har aldrig, aldrig gått bra. Jag gråter för att jag ville hoppa på planet med min väninna och få en ny chans, att börja om. Jag gråter för att det är så svårt för mig att stå ut med en annan människa konstanta närvaro dygnet runt 24-7, för att det som för andra, antar jag? är trygghet, är för mig bara en känsla av andnöd, som att kvävas långsamt till döds. Om 45 minuter öppnar museet Legion of honor i SF och det är den sista dagen på impressionist-utställningen Monet och manet från Paris inlånade och jag ska dit och sedan ska jag sätta mig i bilen och köra hem till Desperate Suburbia och min man och mina barn och jag ska hoppas,hoppas att det blir bättre.

Konsten!

Men så plötsligt, jag bokar barnvakt och tar med mig väninnan som fortfarande är på besök, upp till San Fransisco och går på deYoung museum i Golden gate park, ett museum min tränare rekommenderat, min tränare rekommenderar alla utflykter eftersom jag är i stort sett inkapabel att själv leka turist där jag bor och läsa broschyrer om platser att se. Vi tillbringar hela dagen där, köper kaffe och kaka (säkert tretusen kalorier men jag är så hungrig hela tiden, så fruktansvärt, omättligt hungrig)och äter våra medhavda ostmackor i solen, bland konsten i gräset. Det är premiär på en van gogh utställning, konsten är på besök från paris och jag absorberas av färgerna, av orden, I dream of painting and then I paint my dreams och väninnan och jag planerar en tripp till Paris nästa år för då fyller jag 40 och vi ska bara driva runt på cafeer och konstmuseum och jag vill bara bort från den här ytliga kommersiella bilkulturen nu och i gräset sitter en mammagrupp med sina bebisar och jag tänker på lilla la luna som är hemma med barnvakten som hon verkar älska och jag och väninnan sitter på en bänk och hon röker och jag leker med iphonen och sen säger hon, ska vi ta ett varv till och så strövar vi långsamt genom museiparken och in genom glasdörrarna och den klassiska musiken och konsten, konsten och konsten.

Varför så trött

Varför är jag så trött när jag nästan inte gör någonting, jag har städhjälp och trädgårdsmästare och barnvakt minst två dagar i veckan och maken hjälper också till. Ändå känns livet så plötsligt svårhanterligt, ja nästan övermäktigt. Eftersom det inte kan bero på fysisk utmattning förstår jag att orsaken är en psykisk stress. Att hela tiden tvivla på sin situation, att längta efter ett sammanhang, jag saknar bokcirkel och tjejkompisarna, våra frukostar och fikor, barnen gråter och skriker över läxorna ändå in mot läggdags och de saknar sina vänner, sitt hus, sitt liv, sin pappa. Jag gråter över min farbror som dog häromdagen, jag längtar till Sverige, till mitt eget hem. Jag vill börja jobba, plugga, jag anmäler lilla la luna till dagis och söker på nätet efter kurser, söker i mitt inre efter svar. Jag har gett upp för mycket och nu känner jag mig vilsen, svag. Jag är snart 40 och jag hade ett liv. Jag trodde att komma tillbaka till Kalifornien där jag hade mina lyckligaste dagar mellan 20 och 30 skulle ge mig en känsla av igenkännande och återkomst. Men det är för sent, det har runnit för mycket vatten under broarna, jag är inte samma bekymmerslösa, unga person, jag är en annan nu. Men det visste jag inte.

What was I thinking?

I am bored out of my f-ing mind och räknar sekunderna eller snarare månaderna tills jag får återgå till mitt liv och något slags intellektuell tillvaro. Hemmafru på riktigt- who was I kidding? När Mini- Gaia var sex månader sökte jag in på universitetets kurser, desperat efter hjärn- stimulans. Lilla la luna är nu snart åtta månader och vi sitter i American Suburbia och jag tror jag håller på att bli galen. Av pure boredom.

Läxor på helgen

Även på helgen har Il Capitano läxor. Han är tio år. Jag har jobbat på högstadiet i Sverige och det var inte hälften så mycket läxor där som i amerikanska mellanstadiet.